Otroligt. Helt otroligt.

Förra veckan var jag helnöjd med min träningsmängd av 49 km. Denna veckan är förvisso inte normal på något sätt, men jag är än så länge uppe i 83 km. Och då har jag ett pass kvar att springa imorgon... Men nu måste jag medge att det känns i kroppen. Benen känns ganska stumma när man kommit några kilometer. Men vad gör väl det när jag LEDER!!! :)

Igår "fuskade" jag lite och drog i mig en tub med energy-gel efter ca 14 km. Känns egentligen lite overkill att ha med det på en 20 km-runda, men jag hade några tuber kvar efter maran och tänkte att jag lika gärna kan göra åt dem!?

Yummy? Nja, mest kletigt.

Hundarna sällskapade mig halva rundan igår, andra halvan pluggade jag in musik i öronen.

Lite roligt var det igår på jobbet, när vi hade att göra med en person som frågade "vad skulle ni göra om jag sprang iväg nu?", varpå jag replikerade "då skulle det inte dröja länge innan du hade mig flåsande i nacken". Min kollega sade "Ja, henne springer du inte ifrån, hon har sprungit 65 km den här veckan". Personen tittade på mig och sa "Hmmf, ja säkert". Kollegan försökte övertyga honom, men han sade samma sak även nästa gång. "Mmm, visst." Då kände jag att mina prestationer kanske är ganska extrema för Svenssons, hehe. ;)

Dagens pass blev en ny slinga, mycket backe, så nu är benen än stummare än innan.. Men vad gör väl det som sagt. Tur att jag har ett osedvanligt tjockt och bångstyrigt pannben! Eller det som är innanför... ;)