Jag tappade allt vad träningsmotivation heter idag. (Nån som sett den?) Jag fick verkligen fysiskt tvinga mig själv ut! Jag satt och mumlade mindre acceptabla ord hela tiden medan jag klädde på mig, knöt skorna och faktiskt även under de första kilometrarna, SEN släppte äntligen den negativa känslan.
Jag hade som plan att springa 10 km i lugnt tempo, (det var allt jag kunde uppbåda min energi till) men efter ett par km så gjorde det dåliga intervallsamvetet sig påmint, så istället körde jag 20 min uppvärmning, drygt 16 min i nästan tröskeltempo och sedan 20 min nedjoggning på det. And it was all gooood! Efteråt är jag sjukt glad att jag kom ut. Även om det var en enda stor lerkläggpöl på vägarna.
Det är lite märkligt med mig. Tränar jag varannan dag eller oftare så klättrar jag på väggarna de dagar jag INTE tränar, men har jag ett längre uppehåll (som nu, 4 dagar) så är det så rätt svårt att kicka igång kroppen igen. Men nu är det gjort, och imorgon väntar veckans långpass. :)
Har förresten insett att jag har vissa likheter med Jonas Buud, efter att ha läst intervjun med honom i RW. (Förutom faktum att han springer ca 1 ½ min snabbare/km, men det är en petitess i sammanhanget.. ;) Han beskrev det som så, att han inte gillar intervaller eller löpning som blir för fysiskt jobbig. Som han såg det så sprang han bara på. Och har man sett på maken! Det är ju precis så jag tänker! Intervaller, backträning eller för den delen korta snabba distanser är ju jättejobbigt och gör dessutom ont! 20 km däremot är ju bara att springa på.
På tävlingar är man ju i och för sig inställd på att det ska vara jobbigt och göra ont på så det är en annan femma. Men under träning ska det mest flyta på! Det är alltid roligt att känna att man har något gemensamt med eliten. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar