Och där sprängdes gränsen!

Mentala gränser är ganska intressanta.. Och det finns gott om dem i löpning! Jag minns första gången jag skulle springa en mil och tyckte det kändes ohyggligt långt, men när man väl sprungit den så visste man ju att det gick och då var det bara att springa på.
Samma sak upprepar sig. Nu senast i höstas med första maran. Jag trodde inte det skulle gå egentligen och mina dåliga tankar ville att jag skulle bryta efter en avverkad fjärdedel av loppet, men se det gick ju det med!Resten av hösten var ganska lat, och det är först nu på våren som jag lagt på lite mer krut på träningen. Och idag sprängdes en gräns för i år... Första gången i år som jag sprang över 20 km och det gick ju faktiskt rätt bra det med. :) Så nu är det bara att köra på, jag vet att kroppen och musklerna håller, nu är det bara att öka hastigheten. Om en månad smäller det!

Vilket pass det var idag för övrigt! I morse spöregnade det, men lagom tills jag skulle ut så vräkte det ner blötsnö istället. Grusvägarna var minst sagt geggiga, och efter bara några kilometer sipprade det första iskalla vattnet fram mellan tårna. Härligt. Också härligt när man sen tar av sig skorna och tårna är alldeles skrynkliga, precis som när man badat. Och det är väl det fötterna har gjort i och för sig. Fast i skorna. Tack o lov för vår skotork! Den har använts flitigt på sistone!

Såhär ser en 2-mila löpare ut. :)