Jaha. Det var det.

All träning, alla svettiga timmar jag varit ute - till ingen nytta! Okej, lätt överdrivet då. Faktum att jag (nästan) älskat varje sekund är ju också rätt väsentlig. Men av tre inbokade tävlingar i vår blir även tävling nr 3 inställd. Surt sa räven, men ibland är det bara att bita ihop. I slutänden är det förhoppningsvis till det bästa? Och jag har ju resten av livet på mig att tävla, bara att ta nya tag! Men för att plåga mig själv ytterligare ska jag till Sunne ändå imorgon och tråna åt alla andra som FÅR och KAN springa! Och drömma att jag var en utav dem. Och att jag verkligen höll mitt 5min-tempo. Det får bli nästa gång. Nästa halvmara. Eller kanske nästa mara. Life goes on. Suck.

Gäller att hitta löpglädjen igen nu. Borde kanske inte bli så svårt..

Söndagsångest?

Jag minns när jag brukade ha det. Söndagsångest alltså. Idag är den som bortblåst. Det kan ju också bero på att jag är ledig imorgon.. ;) Men sen jag började jobba så har jag väldigt sällan söndagsångest eftersom jag väldigt sällan jobbar just måndag till fredag. Det där snutjobbet har sina fördelar.. ;)

Veckans träning är det dock inte många fördelar med. Två ynka pass blev det! T-V-Å! Helt otroligt dåligt egentligen, men kanske bra för kroppen att få en liten brejk. Dagens pass blev med klubb Lasse. Lasse himself var inte närvarande idag, men jag och Sandra sprang sammanlagt 12.6 km, varav de sista 3 på bana där vi testade olika hastigheter. Jag vill ju gärna springa i 5 min-tempo nästa helg men tvivlar lite på min egen förmåga. Men det kanske är värt ett försök? Går det inte så går det inte.. Går jag ut i 5.30-tempo, vilket jag VET att jag klarar, så kanske jag känner när jag kommer i mål att jag kunde gett mer? Jag har ju trots allt aldrig gått ut för hårt, så det kanske är dags att prova och pressa mig lite mer än vanligt?

Helgens väder har varit helt otroligt! Igår ställde vi fram utemöblerna och njöt av kaffe och glass i solen!

Jag o maken.. Och två tiggiga hundar..

Imorgon blir det återigen hundkurs för att försöka få lite fason på Enya. Efteråt blir det en tur med Sandra igen, veckans enda längre pass, för på lördags smäller det ju! Nedräkningen mot Sunne löparfest kan börja.....

Verkligheten kontra media

nwt.se - Män flydde från singelolycka

Ja ser man på. Vad olika man kan uppleva saker.. ;) Kul att läsa om jobb man på, även om man kanske inte alltid upplever saker på samma sätt som de senare skildras i media...


Endast ett löppass än så länge denna vecka - skärpning! Men sanningen att säga så har faktiskt benen varit lite tunga efter förra veckans slit, och jag vill ju inte riskera något inför nästa helgs halvmara.. Men imorrn ska det bli hyfsat långpass.. Och förhoppingsvis Lasses på söndag!

Vardagslyx! :)

Vardagslyx! :)

Återhämtningspass

Dagens pass.. Återigen var det roligt att springa, inte ett måste - utan något jag gör för att jag vill och mår bra av det. Jag tog ett lugnt pass för att känna efter att benen fungerade. Och det gjorde de! Jag märkte ärligt talat inte så stor skillnad från ett vanligt pass när jag INTE sprungit 10 mil veckan innan.. Gött, då vet jag att det bara är att köra på! ;)

Första tiomilaveckan!

Från att ha sprungit knappt 5 mil förra veckan så dubblade jag mängden denna vecka. 10.3 mil. Nu när man är inne i "svängen" känns det inte så extremt! Men ändå, om man tänker efter lite så inser man att 10 mil ändå är mer än de flesta Svenssons springer i månaden! Det känns bra. Jag känns bra. Mina ben känns extremt bra. Hurra åt mig!
Det är svårt att tänka sig att jag i vintras kämpade på med 8 kmrundor i 6.30-mintempo och tyckte det var jobbigt.. Konditionen har verkligen blivit bättre om man säger som så! :)

Det blir dessvärre inget Landsjön Runt nästa helg, så nu får jag lägga ALLT fokus på Sunne Halvmarathon. Men inga fler tiomilaveckor nu. Det räcker med 6 mil. :)

Otroligt. Helt otroligt.

Förra veckan var jag helnöjd med min träningsmängd av 49 km. Denna veckan är förvisso inte normal på något sätt, men jag är än så länge uppe i 83 km. Och då har jag ett pass kvar att springa imorgon... Men nu måste jag medge att det känns i kroppen. Benen känns ganska stumma när man kommit några kilometer. Men vad gör väl det när jag LEDER!!! :)

Igår "fuskade" jag lite och drog i mig en tub med energy-gel efter ca 14 km. Känns egentligen lite overkill att ha med det på en 20 km-runda, men jag hade några tuber kvar efter maran och tänkte att jag lika gärna kan göra åt dem!?

Yummy? Nja, mest kletigt.

Hundarna sällskapade mig halva rundan igår, andra halvan pluggade jag in musik i öronen.

Lite roligt var det igår på jobbet, när vi hade att göra med en person som frågade "vad skulle ni göra om jag sprang iväg nu?", varpå jag replikerade "då skulle det inte dröja länge innan du hade mig flåsande i nacken". Min kollega sade "Ja, henne springer du inte ifrån, hon har sprungit 65 km den här veckan". Personen tittade på mig och sa "Hmmf, ja säkert". Kollegan försökte övertyga honom, men han sade samma sak även nästa gång. "Mmm, visst." Då kände jag att mina prestationer kanske är ganska extrema för Svenssons, hehe. ;)

Dagens pass blev en ny slinga, mycket backe, så nu är benen än stummare än innan.. Men vad gör väl det som sagt. Tur att jag har ett osedvanligt tjockt och bångstyrigt pannben! Eller det som är innanför... ;)