Tävlingsform!

Nu är jag i form. Annat kan man inte säga! Persade idag på tävling på 6 km. 26.09 blev resultatet och det räckte till en 2 a plats. Vart ska detta sluta? :-)


Tur att det inte är fokus på utseende i löptävlingar.. ;-)

posted from Bloggeroid

Klara, färdiga, gå!

Måste nog säga att formen är tillbaka igen. Jag springer långt, ganska lätt och hyfsat fort. Jag springer så mycket jag kan, eftersom jag älskar det, och mår som allra bäst efter ett löppass. Men såhär i semestertider är det inte helt lätt.. Är man t ex på en ö som är en km i omkrets så har jag faktiskt inte lust att springa fram och tillbaka på den 200 meter långa vägen, utan då får det bli fler vilodagar helt enkelt. Dagar att bara mysa med mina prinsar! ♥


Jag och lillprinsen

posted from Bloggeroid

Löpning - balsam för själen

Denna vecka har varit en ganska bra vecka.. Dels blir ju allt lite lättare för varje vecka som går, och dels har jag fått fler mil i benen än vad jag brukar. Mår kroppen bra så hänger ju psyket på som bekant. Löpning är terapi vill jag hävda.

Denna vecka har jag varit dålig på vilodagar. En enda blev det. Idag känns visserligen vaderna något stela, men i övrigt känns kroppen rätt fräsch. Vilodagar kanske är lite överskattade? ;-) Nej, skämt åsido, jag skulle inte vilja/orka träna 6 dagars löpning varje vecka, men kanske varannan eller var tredje för att utmana psyket att fortsätta springa även om det känns tungt.. Löpning är en tredjedel kondition och två tredjedelar psyke. Åtminstone för mig.

Som vanligt?

De flesta dagar känns det mesta som vanligt nu, som om tvillingarna aldrig har funnits, eller som om man bara drömt alltihop. Det är nog kroppens försvarsmekanism misstänker jag.

Men även när man tänker på våra fina pojkar, så känns det något lättare nu än tidigare. Axel pratar om "Vavvid och Lins" emellanåt, och det känns fantastiskt att han har någon form av relation till dem, och att han kommer ihåg dem.
Livet går vidare i vår lilla familj. Även om vi saknar våra små pojkar oerhört mycket, och skulle ge allt för att de skulle vara i livet, så har vi det ändå ganska bra tillsammans, bara vi tre.


Lilla familjen

posted from Bloggeroid

Hur laddar man för den värsta dagen i ens liv?

Imorgon är begravningen. Jag är livrädd inför dagen och känner ett starkt flyktbeteende. Jag vill krypa ur mitt skinn och skrikande springa långt långt bort. Är det detta som kallas ångest? För tredje gången i mitt liv har jag tagit en sömntablett. Behöver jag tillägga att samtliga tillfällen skett inom loppet av 3 veckor... Hoppas nu att jag får sova, och hoppas att jag upplever morgonen som ett vackert avsked istället för att enbart känna avgrundsdjup skräck inför fsktumet att jag aldrig någonsin mer får vistas i samma rum som Arvid och Nils, våra underbart fina tvillingpojkar.
Hej ångest, och förhoppningsvis godnatt.

posted from Bloggeroid

Livet går vidare..

Vädret till trots har denna dag varit en riktig skitdag! Återigen halkade jag ett steg bakåt. Men jag vet att allt kommer att kännas lite bättre en annan dag. Och att livet går vidare, trots allt.. Även om det enda man själv vill är att vrida tillbaka tiden och ta bort det där onda, hemska. Göra så att allt blir bra igen..
Då känns det lite konstigt att allt runt omkring en fortsätter precis som vanligt. Folk går till jobbet, grillar, fyller år, föder barn , bråkar, reser, skrattar...

Jag hoppas innerligt att livet kommer fortsätta som vanligt för oss också, och att man kan tänka tillbaka på pojkarna med kärlek, ömhet och värme istället för tomhet och avgrundsdjup sorg.

posted from Bloggeroid

2 veckor har gått..

Dagarna går på något konstigt sätt.. Redan har två veckor gått sedan pojkarna konstaterades döda. Nu är det mesta färdigplanerat. Begravning blir till helgen. Kista, urna och asklund är bestämt.
Allt känns så overkligt emellanåt, som om man tittar på sig själv utifrån. Vissa dagar känns lite bättre, medan andra dagar vill och orkar man knappt gå upp ur sängen, och tillvaron känns tom och meningslös. Frågan man alltid kommer tillbaka till är VARFÖR kunde våra små pojkar inte få växa upp i vår familj? Vilket högre syfte kan möjligtvis rättfärdiga deras död? Vad kan vara bättre än att de skulle få levat?
En del av mig dog den dagen, på söndagen för två veckor sedan. Jag kommer nog aldrig bli helt densamma igen.