Hur laddar man för den värsta dagen i ens liv?

Imorgon är begravningen. Jag är livrädd inför dagen och känner ett starkt flyktbeteende. Jag vill krypa ur mitt skinn och skrikande springa långt långt bort. Är det detta som kallas ångest? För tredje gången i mitt liv har jag tagit en sömntablett. Behöver jag tillägga att samtliga tillfällen skett inom loppet av 3 veckor... Hoppas nu att jag får sova, och hoppas att jag upplever morgonen som ett vackert avsked istället för att enbart känna avgrundsdjup skräck inför fsktumet att jag aldrig någonsin mer får vistas i samma rum som Arvid och Nils, våra underbart fina tvillingpojkar.
Hej ångest, och förhoppningsvis godnatt.

posted from Bloggeroid

Livet går vidare..

Vädret till trots har denna dag varit en riktig skitdag! Återigen halkade jag ett steg bakåt. Men jag vet att allt kommer att kännas lite bättre en annan dag. Och att livet går vidare, trots allt.. Även om det enda man själv vill är att vrida tillbaka tiden och ta bort det där onda, hemska. Göra så att allt blir bra igen..
Då känns det lite konstigt att allt runt omkring en fortsätter precis som vanligt. Folk går till jobbet, grillar, fyller år, föder barn , bråkar, reser, skrattar...

Jag hoppas innerligt att livet kommer fortsätta som vanligt för oss också, och att man kan tänka tillbaka på pojkarna med kärlek, ömhet och värme istället för tomhet och avgrundsdjup sorg.

posted from Bloggeroid

2 veckor har gått..

Dagarna går på något konstigt sätt.. Redan har två veckor gått sedan pojkarna konstaterades döda. Nu är det mesta färdigplanerat. Begravning blir till helgen. Kista, urna och asklund är bestämt.
Allt känns så overkligt emellanåt, som om man tittar på sig själv utifrån. Vissa dagar känns lite bättre, medan andra dagar vill och orkar man knappt gå upp ur sängen, och tillvaron känns tom och meningslös. Frågan man alltid kommer tillbaka till är VARFÖR kunde våra små pojkar inte få växa upp i vår familj? Vilket högre syfte kan möjligtvis rättfärdiga deras död? Vad kan vara bättre än att de skulle få levat?
En del av mig dog den dagen, på söndagen för två veckor sedan. Jag kommer nog aldrig bli helt densamma igen.

En vecka sedan..

Idag är det en vecka sedan det konstaterades att pojkarnas hjärtan hade slutat slå.. En vecka av mörker och sorg, men ändå med en del skratt mellan varven. Det är bara att glädjen inte håller i sig. Jag känner mig mest som ett tomt skal, som tömts på allt positivt innehåll såsom personlighet, lycka och framtidsvisioner..

Jag hittade en blogg idag till en tjej som genomgått precis samma sak som vi. Det var otroligt befriande att se någon annan sätta ord på just de känslor jag själv känner. Och att läsa vidare och se att det blir bättre! Självklart kommer pojkarna alltid vara en del av mitt liv, men såret kommer förhoppningsvis inte alltid göra lika ont!


Mammas och pappas älskade små perfekta grabbar. Saknar er så!

posted from Bloggeroid