Igår trotsade jag rekommendationerna, mörkret och min egen trötthet och klädde på mig mina (vanligtvis svettluktande, men nu rentvättade garderobsdammiga) löparkläder, på med pannlampan, tog med hundarna och gav mig ut och SPRANG! Eller ja, springa är nog att ta i. Det var jogging i ordets rätta bemärkelse. Men aldrig har jag sett fram så emot att springa som jag gjorde när jag klädde på mig igår. Jag var som ett barn på julafton! Och faktiskt under hela passet också. Visst det tog emot och var jobbigt. Pulsen rusade, saliven flödade och blodsmaken i munnen var påtaglig TROTS mitt väldigt lugna tempo. Men ändå. Jag var helt salig.. Nu har resan tillbaka påbörjats! Jag ser fram emot att snön försvinner så jag kan springa med vagnen. Och så ser jag fram emot första tävlingen då maken och sonen står och hejar på mamma! :)
Det kanske känns konstigt för några att jag pratar så varmt om löpning när jag är så nybliven mor, och självklart sätter jag familjen först om ni undrar. Men jag tror å andra sidan att jag blir en bättre fru och mamma om jag väl får ge mig ut och springa. Det känns som att jag är gjord för att springa på nåt sätt och jag klättrar lite lätt på väggarna om jag inte får springa. Därför känns det så underbart att äntligen få göra det igen!
Den långa resan mot de långa distanserna har påbörjats. Yeeha! :D
1 kommentar:
Va hurtig du är alltså :) Tack för det!! Ja vi träffar honom ganska ofta, har ju köpt hus ungefär 500m ifrån honom :) Ja dom verkar helnöjda tycker jag!
Skicka en kommentar