Jag och magen sitter vid kaminen, har precis klämt i oss tre pannkakor och lite surkål (och nej inget av det är någon craving, men jag fullkomligt älskar surkål och kan tydligen äta det till allt..) och pustar ut efter en hundpromenad på ca 5 km. Ingenting egentligen och ändå har jag känslan av träningsvärk i benen. Benen känns inte ens fräschare av mina stödstrumpor heller, suck. (Och kompressionsstrumpor som ska vara så bra!?)
En stor del av mina lediga dagar spenderar jag här i soffan, med tröjan upprullad över magen så jag kan ses bebisens minsta rörelser. Är fortfarande mer fascinerad av det skådespelet än av den mest spännande thrillern.. :) 58 dagar är det kvar nu. Och jag vet att efter nästa helg kommer dagarna rulla på ännu fortare. Jag brukar tycka att advents- och jultiden är den tid på året som går allra allra fortast, men det kanske är för att jag njuter av varenda sekund och knappt vill att det ska ta slut. Men när det gör det denna gång så börjar allvaret snart. Då blir vi tre istället för två och jag får vara hemma hela dagarna, åtminstone till en början. Underbart! Låt livet börja!! Fram för fler filosoferande dagar i soffan, men i sällskap av den bästa skatt som livet kan ge!
Min bästa vän soffan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar